”Ken Sato”

katalogen utgiven i samband med Ken Satos utställning på Aguélimuséet, Sala, 1998


En konstnär som betytt mycket för mig både genom sitt verk och sitt livsöde
är Ivan Aguéli. Jag har tillbringat trettio år som konstnär i ”hans” landskap.
Det faller sig därför naturligt att ställa ut ett retrospektivt urval av det jag
arbetat med i Sala, på Aguélimuséet. / Ken Sato

”Den ständigt pågående skapelseprocessen" var för Ivan Aguéli en central
föreställning, ett tema som är rikt och djupt utvecklat hos hans sufiske
läromästare Ibn'Arabi. Det innebär en särskild lyhördhet inför den skapande
aktens försutättningar och process. Själva akten att måla blir till en meditation,
en andlig övning i koncentration och ödmjukhet. "Jagets skugga" tränas att
inte stå i vägen och skymma den fria sikten. För Ivan Aguéli handlade det om
att visa på principerna bakom Skaparens verk. Inte att framhålla sig själv
som konstnär. Centralt är också en stark känsla för ögonblickets förtätning.
Evigheten i det närvarande. Detta är något som också Ken Sato bär med sig.
Den plötsligt uppträdande insikten, som en ”blixt av nåd” med Aguélis ord,
är central inom zenbuddhismen, som inspirerat flera betydande konstnärskap,
bland andra amerikanen Mark Tobey. Paris- och New Yorkskolans målare
hade på 50- och 60-talen ett fritt förhållande till den måleriska traditionen och
hos vissa av utövarna en uttalad känsla för den kalligrafiska handstilens direkthet.

Ken Sato har övat sig i kalligrafin sedan han var liten. Kalligrafin, som både i
Kina och Japan ansetts vara den högsta konstarten; fundamentet för andra
uttrycksformer. Noggrant utförande av mästarens förelagda uppgifter skapar
en speciell känsla för nyanser, för samspelet mellan handens rörelser, materialet
och sinnes närvaron.. Minsta skiftning i uppmärksamhet ger sig till känna. Men
den dominerande auktoritära hållningen i den japanska kalligrafitraditionen stod
i vägen för Ken Satos frihetslängtan och konstnärliga utveckling. Han lämnade
Japan i mitten av 60-talet och flyttade till USA där han stannade ett år. 1966
begav han sig vidare till Sverige, stannade och bildade familj.

Han har systematiskt och noggrant lärt känna och inom sig integrerat den
europeiska konsthistorien genom att måla sig igenom många av dess epokers
stildrag. Inte genom att kopiera mästerverk, utan genom att skapa egna variationer
i den specifika anda han hämtat från konsthistorien. Han började måla i olja.
Han arbetade med landskap, växtstudier, porträtt och stillben, impressionistiskt,
symbolistiskt, surrealistiskt, informellt… relativt oberoende av vad som för tillfället
varit gångbart på konstmarknaden. Under det enkelriktade sjuttiotalet, då så
många målare lade ner penslarna, målade han stilleben. Han gav uttryck för sitt
sociala patos i konkret politiskt arbete. Han sökte sig fram till en öppnare, mer
dynamisk hållning i sin konst. Han har alltid låtit mognaden nya erfarenheterna
få ta si tid.

Efter sjutton års arbete i Sverige återvände han till Japan. Han målade
stadslandskap från Kyoto, inspirerade av Klees musikaliska färgpoesi.

När jag gör ljusa målningar leder till mörka. När jag gjort stränga
målningar ett tag vill jag lösa upp formen. Jag vill inte fastna. / Ken Sato

Han har en stark känsla för kontrasternas dynamik. Likt Aguéli ville han återvända
till sina första landskapsupplevelser men också till den tradition han prägrats av
som barn och ung man. Det är inte ovanligt att den som emigrerat har upplevt
sin kulturella och språkliga egenart tydigare i det nya landet. Inte bara att
resa iväg utan också att kunna återvända, med allt vad det innebar. Att erkänna
det redan införlivade, men se det med nya ögon. Inte fastna i en längtan bort.
80-talets senare del innebar en självgranskning och en definitiv uppgörelse med
hans starkaste valfrändskaper och inte minst förebilder.

Han reste till Paris 1984 efter Japan. Hans målningar från den tiden hade en klart
informell prägel. Jag kommer att tänka på målaren Tal-Coat. Ett milt färgpoetiskt
tonläge med ockror som grund. En öppen transparent form. En ljus, lätt kalligrafi.
I början av 80-talet hade han för första gången också börjat använda sand på
papper. Han hade en liten utställning 1983 i Stockholm med enbart sandmålningar.
Men han lämnade det arbetssättet, och återvände inte förrän 10 år senare, då han
också utvecklade tekniken till större variation och precision. I mellanperioden
arbetade han mycket med kalligrafisk tuschmåleri på papper. Ett sätt att arbeta
som gav högar av överskottsmaterial genom att han valde bort och kasserade det
mesta han gjorde. Detta kom sedan till ny användning som råmaterial till det
handgjorda papper han tillverkade i sin enkelt utrustade sommarateljé i Sala.
En del av det pappret ingick i några installationer senare, när han packade det till
skifferliknande högar tillsammans med en gammal karaktärful trädstam och en
gråsten.

90-talets sandmåleri har prä av hans strävan att med enkla medel bygga upp en
spänningsfylld rymd. Sandpaletten har nyanserats. I hans nuvarande ateljé finns
noggrant uppsorterat en färgskala från ljusaste vita finkorniga sand från Maldiverna,
över guldockra som i Saharas öken till mörkt, nästan svart, från Skillinge på
Österlen. Han har siktat sanden till olika kornighet, något som också givit
färgnyansskillnader. Han samlar olika sorters sand själv, och hans vänner bidrar
med nya varianter från resor till skilda platser i världen. Han har utnyttjat de
olika färgtonerna för att ge en känsla av ljus och skugga i de kalligrafiska
ögonblicksgesterna. De är påtagliga genom sin taktila materialitet, samtidigt som
den snabba rörelsen är undflyende och extremt svår att fånga med de material han
använder. Däri ligger en del av utmaningen. Avvägning av proportioner,
noggrannhet och begränsning har präglat hans senare arbeten. Framför allt är det
av betydelse för honom att hans målningar har liv samtidigt som de inger en känsla
av stillhet.

Inom begreppet ”liv” ryms en oordning i ordningen, en labilitet i balanseringen,
en variationsrikedom i det som förefaller som ett upprepande. En målare arbetar
med kontrastverkningar i färg, i spänningen mellan stillhet och rörelse, i balans-
eringen av tomrum och form, mellan polerna verklighet och illusion. Känslan för
det paradoxala, upplösningen av absoluta motsatser som resultatet av en successiv
rörelse mot det visuella uttryckets egenart, är kännetecknande för Ken Satos
konstnärskap. I detta fördjupar han tillhörligheten till båda de kulturkretsar han
präglats av. Han har en stark tilltro till den visuella poesin, till föränderlighetens så
svårfångade princip, och har i samklang med den skapande aktens innersta
dynamik erövrat sitt eget öppna, avsiktslösa förhållningssätt.


Stockholm i januari 1998 / Viveca Wessel