”KEN SATO”

katalogen till utställningen på Japanska Galleriet, 1987


KEN SATO är en japansk konstnär verksam i Sverige sedan många år.
Han har burit med sig sin ”japanska” inställning till konsten och har allt
mer accentuerat sitt behov av bl.a. en kalligrafisk bildform.
   Det finns någonting i Sverige som gör det till ett ”spegelland” i
förhållande till Japan. Det kan vara strängheten och en viss form av
disciplin i förhållandet till skapandet, en slags tystnad och ett behov av
att hålla upplevelser intakta genom introspektion och återhållsamhet i
uttrycket.
   Ken Sato har, tycks det mig, funnit det som förenar Sverige och Japan
både i det personliga förhållningssättet och i bildskapandet. Hans bilder
är ett teckenspråk där innebörden är den som Du och jag vill uppleva –
tecken för vår vilja att förstå, att gå vidare, att gå in i nya konstellationer.
   En dag som denna, när den vita snön lägger sig tjock över alla svarta
Former i staden, blir våra steg till tecken i snön som täcker ett alldeles
vitt papper. Jag kan tänka mig att han sitter vid Malmgårdsvägen och ser
hur det vita blir till ytor och volymer som genomkorsas av stegen efter oss.
   Detta, att på ett vitt papper fästa en rörelse som kan avläsas men inte
behöver göra det, är något som förenar oss mer än det skiljer. Ken Satos
bilder söker hela tiden nya fästpunkter med det svarta som får formen av
plötsliga resor till platser som ingen av oss känner. Han har garderat sig
och sin värld, och ser noga till att fantasin stänger ut alla futtigheter och
ointressanta detaljer. Där är kalligrafin hela tiden suverän. Ensam
bestämmande, ensam domare.
   Han är en vänlig människa, en iakttagare men också en ”skrattande
munk”. Den finstilta linjen kan plötsligt bryta ut i våldsamma svärtor.
Poetiskt, men alltid med ett jordiskt fäste.

Beate Sydhoff