KEN SATO              Galerie MMG,   Tokyo   13.4 - 8.5 2004                                                                                            

Nu i april planerar Galerie MMG utställningen "Sandmålningar/wood plays" med Ken Sato, där han kommer att visa 25 sandmålningar och 4 träobjekt.

Sandmålningarna är gjorda med sand, precis som ordet berättar, medan man på det japanska kan associera till något liknande souvenirer, från en plats vid havet eller en sandstrand. Men detta gäller absolut inte i det här fallet. Det handlar istället om abstrakta målningar med finkornig sand samlad från sjöar - och havsstränder - med ändamålet att brukas konstnärligt.
   Sanden, som grundar hela bildytan, vibrerar av ett ljus underifrån som av kristall och får mig att fantisera kring den olikfärgade sanden i skiktad som ”jordlagren”, med de kalligrafiska tecken som dansande i rymden.    Där möts ljus och mörker, stillhet och rörelse, i kontrast mot varandra, för att färdas vidare mot harmoni. Att uppleva det är som en skänk av vila, ro, seende och meditation av en klarhet.
   "Wood plays" är som en naiv "trälek". Det finns ingen monumental form, utan är mer träobjekt i en tänkt rörelse. De är ett med naturen, i en ursprunglig form, nästan som "ett utskott" från växten.

 

Ken arbetar huvudsakligen i sin ateljé i Stockholm, men bor sedan 1970-talet sommartid i naturen på landet utanför Sala i Västmanland, norr om Stockholm. Där i Klippskogens glänta finns både stora och små klippblock, stenar täckta med olika mossor som dyker upp här och där som markens grönska. Den vida rymden delas i en horisontell linje, och den odlade åkerns möte med skogsbrynet. Han tar hand om och odlar jorden, vårdar plommon-, körsbärs- och äppelträd. Att förena odlarmöda, konstnärligt arbete och meditation en lång sommardag under solens rörelse, det är Kens livslek.

Som tillhörande det behårade narritativa människosläktet så vill Ken aldrig låta sina händer vila. Mellan måleriets arbetsperioder tillverkar han eget papper och bearbetar träobjekt, som dyker upp i den egna trädgården. Han berättar om de föremål som nu visas på utställningen att han har täljt fram dem från äppelträdets rötter, med knivens hjälp. Roten, gömd under jorden, har inget synligt ansikte, men börjar sin förvandling, lever upp och rör sig fritt i rymden, när Kens hand hittar träets själ.

 

Varför skrivs hans namn Ken Sato, och inte med kanjitecken?
   När vi läser hans kortfattade biografi på vernissagekortet, förstår vi så småningom orsaken till detta, får mer kött på benen och inser varför han lämnade fosterlandet, och hur det kommer sig att han återvände.
   Ken Sato föddes 1946 i Numazu, som en ”anständig” japan. Efter det att han hade tagit studenten 1965, åkte han som utbytesstudent till Kalamazoo, systerstad till Numazu, i Michigan. USA var då totalt engagerat militärt i Vietnam, och när kriget eskalerade så att de hopplösa striderna förvärrades växte patriotismen högt inom USA. Antikommunismen var en given slogan och den amerikanska normen var den härskade i världen.
   Denna självgodhet fick Ken att känna en sådan avsky att han, vid 20 års ålder, övergav USA. Han levde därpå ett vagabonderande liv i Europa under hösten 1966, men liksom dragen till en magnetisk pol hittade han till slut vägen mot Stockholm, och valde att bosätta sig där. Man kan ana sig till att det kanske var den vackra klara kyliga naturen som fångade honom, men han hävdar själv att anledningen till detta var att Sverige då var en demokratisk nation som strävade mot en verklig social välfärdspolitik.

Amerika, Frankrike och Italien var vid denna tidpunkt i första hand drömland för unga japaner, med konstnärliga ambitioner. Dessa länder var mer attraktiva mål än att ta sikte mot Norden. Därför kan vi utgå från att Ken hade gjort sitt val. Det var SNCC (Student Nonviolent Coordinating Committee), befrielserörelsen i Afrika eller den japanska Beherenrörelsen som för honom som ung, just då, var betydelsefullare än den konstnärliga stimulansen.
   I Stockholm anordnades Vietnamtribunalen 1967, där Bertrand Russel en av förkämparna mot kriget deltog. Det fanns samtidigt, runt om i Sverige, även en stark folklig opinion mot Vietnamkriget.
   Allt detta medförde att han inom solidaritetsrörelsen, men naturligtvis även utom den, som på jazzklubben Gyllene Cirkeln, träffade både svenska och internationella musiker, konstnärer och författare som blev hans vänner. I denna miljö fylld av solidaritet, med frihets- och fredsönskan stärktes han i sitt beslut att arbeta konstnärligt. Han gick därför i början av 1970-talet på allvar in för sina konstnärliga studier.

Vid denna tidpunkt skedde detta hos den afro-amerikanska konstnären Harvey Cropper. Hos honom samlades konstnärer, musiker, författare, poeter - en stor mängd personligheter av olika nationalitet och livserfarenhet.
   Det var alltid öppet hus - en verklig mötesplats - i Harveys ateljé på Söder i Stockholm. Där lärde sig Ken måleriets grunder; trompe l´oeil, 1700-talets klassiska måleri och till och med Cézannes komposition, samtidigt som han studerade den europeiska konsthistorien.
   Hans starka intresse för politik och samhälle sammansmälte med konsten. Vi kan se gränsöverskridandet i hans kalligrafiska tuscharbete med Mao Zedongs poesi, vid hans första separata utställning 1971 på galleri K i Stockholm. Denna utställning sågs både av många konstnärer och asienkännare, och han kände förmodligen där, genom positiva reaktioner, en möjlig tanke på en kommande framtid i Stockholm.

 

Men redan innan den här separatutställningen hade han 1968 träffat Margareta, och de hade flyttat ihop. Hon blev senare hans hustru, något som också innebar ett starkt stöd. Man kan säga att han dök in i den nordiska kulturen med "tomma händer", och andades med hela kroppen för att anpassa sig till det svenska samhället. Man kan föreställa sig bilden av en ung man som tillåter sig att förändras med alla sina sinnen. Något som är ungdomens privilegium.

Det var först år 1982 som han åkte tillbaka till Japan, nu med den Transibiriska järnvägen. Det hade då passerat 17 år sedan han hade lämnat Japan.                         
   "Tokyo, Nikko, Nagoya… ett annorlunda, förändrat japanskt samhälle. Att prata den ovana japanskan var för mig samma upplevelse som Urashima Taro hade. Jag fick en kulturchock och förundrades över Japans förvandling."

Omkring 1985 började han arbeta med abstrakt kalligrafi, och följande år (1986) återkom han till Japan, och besökte då bland annat ”The Swedish Center” i Tobetsu, Hokkaido. Vid detta tillfälle såg Ken av en händelse en utställning av Shiriyu Morita på Kyoto City Museum of Art, och träffade även konstnären i utställningslokalen. Men Shiryus tuscharbeten gav inte Ken någon djupare upplevelse.

Ken återvände efter detta korta japanbesök till Sverige, och gjorde sedan, i januari 1987, en separatutställning med abstrakta
tuschmålningar och samma år i november även en utställning med informella oljemålningar.
 
Vid denna tidpunkt blev han bekant med Rune Jansson, född 1918 och tidigare professor vid Kungliga Konstakademien. Han räknas som en av pionjärerna inom svensk modern konst, och är en betydande konstnär som har tagig starka intryck av den japanska kulturen. Hans målningar från 70-talet antyder den horisontella linjen mot den tomma ytan och skapar en poetisk stämning.
   Vänskapen mellan Ken och Jansson har sedan dess fortsatt och fördjupats. Umgänget med Jansson, och hans bakgrund med tycke för den orientaliska konsten och filosofin, och Kens japanbesök har trots korta vistelser väckt hans blick för den japanska kulturen. Detta sammantaget kan vara orsak till Kens återkomst till Japan.

 

Kens första separatutställning i Japan öppnades i juli 1993 på Galerie MMG, Tokyo. Där visades då abstrakta målningar i olja och akvarell. På vernissagekortet stod följande introduktion:
   ”Ken Satos målningar reflekterar en nordisk känsla och samtidigt den japanska själen. I målningarna finns ett intensivt underliggande ljus som tränger igenom, och skapar meditativa rum där en hemlighetsfull form andas fritt."

Vid återkomsten till Sverige efter den här japanresan började han arbeta mer koncentrerat med sand och de målningarna brukar svenska kritiker, journalister och konstkännare omtala som "Sanddanser" eller "Penseldanser".
   Han blev även samma år inbjuden av Skaraborgs länsstyrelse som arrangerade en projektutställning under perioden juni – oktober, genom att ställa ut olika konstnärers alster på Kinekullebanas stationer och perronger. Kens sandmålningar på alminiumplåt kunde bevara sin känsliga sandyta, trots vind och regn under utställningsperioden, något som gav honom tilltro till sandens beständighet.

1996 hade han sin andra separatutställning "Promenad till norrsken- sandpoesi" på Galerie MMG. Där visades 17 sandmålningar.
   Det finns många föregångare, inom den moderna konsten, som har använt sand som arbetsmaterial. Ett exempel inom den moderna konsten är kubismens collage, men där handlar det om en komposition som visar materialets motståndskraft.
   I Kens målningar bearbetas sanden däremot över hela bildytan. Då är det nödvändigt att vara väl försedd med ett lager sand. När han har varit på resande fot genom Sverige har han passat på att samla en mängd sand av olika kulör och konighet.
   ”En naturens egen palett av mycket fina nyanser, från gyllenbrunt till vitaste beige", beskrev Sören Engblom (Intendent vid Moderna Museet i Stockholm) i en förundrande betraktelse.

Ken hade ursprungligen upptäckt sanden vid en av Salas sjöar, och hade redan då tänkt att den eventuellt gick att använda som ett möjligt arbetsmaterial. Han experimenterade senare med sandarbeten på papper.
   Detta resulterade i landskapsmålningar, som han ställde ut 1981 i Stockholm. För att komma fram till de abstrakta sandmålningar, som jag tidigare har beskrivit, har det således förflutit 13 år. Under denna tid fångade han det svenska ljuset i landskapsmålningar, både i tusch och olja, som han ställde ut på ett antal utställningar. De var långt ifrån exotism.

 

För Ken var tusch och japanpapper välbekanta material, som han hade arbetat med från barndomen. Han studerade till och med akvarell och pastell, men mest ägnade han sig åt kalligrafiska övningar, "en duktig kalligrafipojke". Han deltog vid de japanska elevernas olika kalligrafiutställningar så som ”Alla Japans skolbarns kalligrafitävling” där han som 9-åring fick bronspriset, som 10-åring guldpris vid en kalligrafitävling för Tokai distriktets skolbarn, och som 12-åring guldpris vid ”Kalligrafiskolans nationella utställning”.
   Dessa och ytterligare många andra utmärkelser ger prov på hans starka entusiasm för kalligrafi som skolpojke. Detta kan verka som ett sällsynt fenomen för ett skolbarn.
  
Hans familjebakgrund kan vara en tänkbar orsak. Vi kan ana oss till att Kens mor ligger bakom detta och att det var speciellt hon som bemödade sig att överföra traditionen till barnen.
   På hennes släktträd har hon Ichikawa Beian (1779 - 1858). Han, som tillsammans med Masao Ryoku och Nukina Kaitaku, räknades som en av ”penslarnas kalligraf” vid Edoperiodens slut. Men Ken ifrågasatte sådana utmärkta förebilder, och förvandlades istället till en baseballpojke när han blev högstadieelev.

Mot denna bakgrund tror ni nog därför att jag nu försöker föra ett resonemang som att Beians blod fortlever inom Ken, men det är helt fel.   Vad jag däremot vill påpeka med det ovanstående är att Ken under sin barndom levde i ett nära förhållande till tusch och papper. Det är sannolikt därför som den nutida Ken inte låter sig imponeras av Beians kalligrafiska arbete.

 

"Jag växte upp i Japan och studerade traditionell kalligrafi från barndomen. Den starkt drivande andliga kraften inom kalligrafin är att eftersträva och undersöka det dynamiska uttrycket. Men det finns stränga restriktioner inom den kalligrafiska traditionen, och det kändes som en belastning för mig. Jag längtade därför efter att befria mig själv från detta", säger Ken när han ser tillbaka på sitt liv.
   Hans längtan att bryta sig ut ur den kalligrafiska buren, för att söka sig ett friare uttryck, växte och sökte sig åt alla möjliga håll, och skickade senare även iväg den unge Ken utomlands. Men under den tid som han har levt i Sverige har han hittat tillbaka till den orientaliska estetiska traditionen, som inte gör någon åtskillnad mellan kalligrafi och måleri.

 

Yusaku Masuda