Återkomst till Öst

Tokyo, den 15 oktober 1999


Mr. Ken Sato

Nu börjar Stockholm förbreda sig för vintern, antar jag ...

Efter ditt faxmeddelandet så följde i dag fina färgfoton på dina senaste
sandmålningar, och en hel bunt med svenska tidningsurklipp. Alla med
långa tidningsnamn; Sala Allehanda, Vestmanlands Läns Tidning,
Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet. Det känns som om de ”biter
tag i tungan”, när de skrivs med katakana, och ger en nordisk doft.
Färgtrycket är häpnadsväckande vackert, och förvånar mig. Kan det
vara luftens klarhet och kyla, som gör att tryckfärgen får en sådan
lyster. Trots att jag inte förstår svenska, kan jag ändå, genom att se på
tidningsfotona, föreställa mig vad artiklarna handlar om, på ett ungefär.

Det stora fotot på dig ser fint ut. Du ser ut som en österländskt filosof,
en vis konstnärssjäl, vars ansikte utstrålar samma genuina känsla som
finns i dina kalligrafiska arbeten. Det orientaliska uttrycket kommer till
synes både hos dig som människa och i ditt arbete, det vill säga
personligheten och uttrycket har blivit en enhet, och sammansmälter då
i ett sant uttryck. Detta är något som kommer med ålder och erfarenhet,
koncentration och behärskning av kropp och själ. Helt enkelt samma
tanke som finns inom den östasiatiska estetiken, att man inte särskiljer
kalligrafin från måleriet.

När jag tittar på de nytagna färgfotona, och jämför med den förra
utställningens lugna sandmålningar, så ser jag nu ännu lättar, lugnare
och friare rörelser som ändå tar sig ett kraftfullt uttryck. Den
sandtäckta ljusa bakgrunden mot den kalligrafiska ytan bilder en
harmonisk helhet, och trots att sanden i sig själv är ett stumt
material, så är den livgivande åt det ljus som tränger fram underifrån.

Om man försöker hålla fast sanden så rinna den lätt undan, samtidigt som
den ibland oberäkneligt kan forma sig, ta över och tränga in överallt.
Men när du arbetar med sanden blir den viktlös, dansar fram i rymden och
lever sitt eget liv.

Att det kan ske är en gåta, och att det är möjligt att beskriva detta
skeende, som också finns i gamla kinesiska målning, där det uttrycks med
tecknet för ”molnets ande”, det vill säga den besjälade molnslöja som
drar fram över himlavalvet.

Det bottnar kanske i ditt japanska ursprung, men också att du under
större delen av ditt vuxna liv har varit bosatt i Sverige, och utifrån
denna erfarenhet upptäckt ”Östern”, i dess hela originalitet. Det finns
ett uttryck som förklarar det jag känner inför dina arbeten;
”Målningarna pulserar av liv, i ständig rörelse”.

Inom den moderna japanska konsten har känslan för det kinesiska
kulturarvet förbleknat, och det är därför mycket viktigt att du har
förmågan att stå vid horisonten, där du både lyckas förhålla dig till
samtiden och på samma gången kan tolka traditionen på ditt sätt, med
dina ögon.

/…/.

Hur som helst, nu ser jag fram emot att få se dina målningar. Jag hade
planerat att göra det i Stockholm i våras, när jag ändå var i Frankrike
under mars månad. Men istället blev det ju så att du oväntat kom ner till
Paris, där man överflödas av stimulans, och även maten är en njutning.
Jag gladdes och det var roligt att vi kunde träffas, trots att det var under
En alltför kort tid. Du passade då även på att se utställningarna av Mark
Rothko och Tal Coat, något som du efteråt skrev och berättade om med
stor entusiasm. Rothko har jag inte så mycket att säga om just nu, medan
Tal Coat är min favoritkonstnär. Med få enkla känsliga linjer och ljus.
Och min tanke förvånas åter. Kanske var han en ny bekantskap för dig,
I Japan är det endast ett fåtal som känner till Tal Coals arbeten, och de
unga känner inte ens en gång till hans namn.

Till sist blev det här ett långt brev, som jag vill avsluta med många hällsningar
Till dig och din fru och ta väl hand om er.

Yusaku Masuda