Den sköna skriften

Uppsala Nya Tidning, 1989-10-21


/…/.

   Avgjort mest intressanta är Ken Satos Tuschdanser hos Ulva Konst
och Ram. Sato arbetar med en fri, driven penselföring med vilken han
utvinner stora estetiska kvaliteter. Konstartens namn uttyds som bekant
skönskrift, och skön är också den skrift med vilken Sato formulerar sig.
Om den också kan avläsas som reminiscenser av en språkskrift av den i
japanska språket kunnige är mig obekant. För en västerlänning är Satos
bilder, liksom den traditionella kalligrafin, enbart form, rörelse och tecken
i bildlig mening. I såväl Kina som Japan utövas kalligrafin som självständig
konstart, men också i västerländsk konst har den satt djupa spår.
Bl a jugendkonstens kurvaturer. Picassos och Matisses formspråk påvisar
influenser från kalligrafin, och i vår egen tids konst är dess teckenspråk alls
icke främmande. Också svenska konstnärer som Rune Hagberg, Rune
Jansson och Harald Lyth – för att nämna några, arbetar med kalligrafiska
uttrycksmedel.

   Ken Satos bilder präglas av driven rörelse, rytmik och harmoni. Titeln
Tuschdanser anger en inriktning: det Sato eftersträvar är just penselskriftens
och tuschets rörelse, formationer och rytm mot det vita pappret. Det är en
estetik som givetvis medger stor frihet, begränsad endast av det ursprung i
den klassiska kalligrafin som är ett ofrånkomligt faktum.
   Friheten brukas dock i Satos fall med sträng medvetenhet om några av
bildspråkets grunder. Så finns exempelvis en stark koppling till sådana för
vår rumsliga orientering väsentliga begrepp som lodlinje, horisontal och
vertikal. Denna grundstruktur hindrar formen från att förlora sig i esteticism.
Tuschets dans på pappret får ett slags kroppslighet, vars betydelser och
beskrivningar vi kan bli medskapande i.

/…/.


CHRISTINA KARLSTAM