”Ken Sato”,

katalogen till utställningen på Japanska Galleriet, 1987


/…/

   Kalligrafins skriftart är för honom ett naturligt uttrycksmedel.
Kalligrafin som vi västerlänningar fascinerats och inspirerats
utav, studerats, men ändå aldrig kunnat få samma förhållande
till som Ken, beroende på våra olika kulturella förutsättningar
och traditioner. Länge har intresset funnits här i västlandet.
Under 1940- och 1950-talen kommer jag väl ihåg konstnärer
som arbetade med kalligrafiska uttrycksmedel.
   Georges Mathieu som iklädd vit overall, på stora dukar och
med långa penslar eller med färgtuberna direkt på eller mot duken
tolkade fältslagens dynamik med enbart linjer i olika färger.
   Det finns fler, t ex Soulages och i USA Frans Kline och Mark
Tobey. Mark Tobey med sin vita skrift hade undervisats i kalligrafi
när han besökte Japan i början av seklet.
   Kalligrafiintresset var en del av det informella måleriet, nu på
senare år har det åter blossat upp.
   När jag ser Ken Satos mycket vackra, mycket säkra kalligrafiska
målningar förbluffas jag, men det som gripit mig starkast är ändå de
sällan visade målningarna på duk.
   Även om de är internationella som ju måleri så ofta är i dag,
känner man den japanska förfiningen, det hög kultiverade.
   Vad de föreställer?
   De föreställer inte i gängse mening. Ken Sato nämner själv de
japanska stenträdgårdarna och något av samma ram för fantasin
finns här. Bergsytor, stenytor med sprickbildningar eller stenar
mjukt formade ibland som huvuden, ibland skymtar ett öga,
ett märke, en fläck.
   Varje detalj i bilden noga provad.

   Som alltid år det svårt att skriva om måleri, dessa målningar
skall ses och själva tala till åskådaren och själv vill jag helst
ställa mig till de seendes skara.

Rune Jansson