MÖTET I TECKNET

”Ken Sato”, katalogen till utställningen på Japanska Galleriet, 1987


Ordet moln uttrycker alltid moln, medan tecknet för moln kan uttrycka
sommarmoln, åskmoln, snömoln, dimmoln etc. Penselns luft och vatten,
penselns tryck och snabbhet avgör molnets form och substans.
I penselns drag avläses också kalligrafens bestämdhet och tvivel,
erfarenhet och skicklighet.
   Moln tecknas som stora samlingar av vattendroppar som faller från
himlen. Det är molnets yttersta uttryck. Det är molnets latenta möjlighet.
Men det är kanske långt till denna tillblivelse - en sommarsky tecknas
som en aning, ett luftstreck som förebådar växt och kulmination.
   Ordet är ett ljud, tecknet en bild. När människan tecknade den första
bilden av ett moln eller ett djur i sanden, förminskade hon världen. Och
förstorade den. Molnet blev gränslöst, likaså djuret. De förlorade sin
individuella särart och blev moln och djur hos alla människor. I tecknet
stannade molnet på himlen och djuret stelnade i språnget, fastnaglade av
tecknarens spjut. De blev levande för alla, seglade och sprang i tystnad
över människans ögon, försvann in i fantasins värld.
   Tecknet förenklar. Det är en blixt av mening som slår ner i människans
hjärna och växer till bild och begrepp. Dessa symboler är universella men
färgas av det individuella ögats erfarenheter och föreställningar. I tecknet
möts konstnären och åskådaren. De för med sig olika föreställningar till
mötesplatsen, men de kan likväl förstå varandra i en minimalistisk nämnare.
Denna nämnare är tingets essens, dess väsen och ande. I detta väsen
förenas egna väsen, sammanblandas i ett nytt tecken, som lyfter dem
till en ny nivå.


Kaj Falkman