KEN SATO –
OPAK LÄTTHET OCH GENOMSKINLIG TYNGD


I samband med utställningar i Japan, 1993


Ken Sato kom till Sverige vid mitten av sextiotalet, efter resor i USA och
Europa. Kalligrafin hade han med sig i det kulturella bagaget; hans far hade
undervisat honom redan i sexårsåldern. Kanske låg den honom alltför nära.
Han utövade i alla inte denna konst omedelbart vid ankomsten till Sverige.
I stället sökte Ken Sato sig till ett berättande måleri i såväl folkloristisk
som magisk-realistisk stil.
   När han återvänder till kalligrafin är det på fritt och odogmatiskt sätt.
Men arbetets innersta nerv är otvetydigt autentisk: det handlar av spår
av en luftande, om en spänst, en lätthet som likt en virvelvind gäckar
gravitationen. Kort sagt, det går som dans, som det heter när arbetet
har en väl inarbetad rutin och själva utförandet sker i ett högre medvetande,
som i ett tillstånd av musklös tyngdlöshet.
   Om den svarta kalligrafin -"Tuschdanserna"- för tankarna till den
svävande tranan i hans yin och Yang-estetik, står måleriet för en annan,
mera materiellt medveten hållning; den som i traditionen bärs upp av den
jordnära sköldpaddan. Vid början av åttiotalet har Ken Sato övergivit det
tidigare, bildmässiga oljemålandet och tillägnat sig en mera informell stil.
Starkt präglad av hans intresse för själva den måleriska processen.
   I dessa verk har Ken Sato arbetat långsamt med högst personliga
blandtekniker. Förutom oljan förekommer tempera och sand i målningarna.
Han bearbetar ständigt ytan på olika sätt, bl a med sandpapper. Resultatet
Blir en materialkänsla som får betraktaren att vilja stryka med handen över
målningarna. I utställningslokalen fann jag en gång hans besjälade sten.
Och i målningarnas arbete med ytan frammanades främst just närheten
till stenen, med allt vad det innebäe av japansk tradition av grusplaner och
stenträdgårdar i sträng ordning och zenbuddhistisk, underfundig humor
och visdom.
   Men Ken Sato har aldrig förhållit sig dogmatiskt nära några trossaster.
Tvärtom rör han sig fritt i närheten av den europeiska s k informella traditionen.
Han har ett öppet sinne för det nya hemlandets natur. I ateljén förvarar han
ett otal glasburkar med varierande sandprover from Sveriges olika delar.
En naturens egen palett av mycket finanyanser, från gyllenbrun till vitbeige.
   Under senare tid har Ken Satos måleri åter orienterat sig mot ett starkare
bildmässigt innehåll, Dock utan den tydlighet som karakteriserade sjuttiotalets
magiska realism. Nu arbetar han med en uppsättning transparenta färgnyanser,
ofta med en ton av violett som dominant. Om den tidigare stenrika, bearbetade
ytan gjorde hans dukar opaka, framträder nu ett daggfuktat, disigt landskap i
miniatyr. (Eller kanske i uppförstorad närbild.)
   Det bärs upp av ett ljus inifrån. Där tidigare en sten lurade på hemligheten
han Ken Sato nu placerat en ljuskälla, på en gång beslöjad och visionär:
Tuschdansernas trana har i dessa målningar fått sällskap en sköldpadda som
simmar buren av ett dunkelt, solbelyst vatten.

SÖREN ENGBLOM
Intendent Moderna Museet, Stockholm