Sträck på kropp och tanke, i tomrum

Expressen, 1987-08-01


   ”DET GÅR som en dans”, säger man. Och menar att jobbet gör sig
självt. Att ingen kraftansträngning sker, att till synes ingen styrning finns.
Ingenting. Men dansen följer av kunskapen. Av rytmkänsla, koncentration
och samspel med naturlagarna. När allt faller ut exakt känner man bara
en stor lätthet.

     Ett streck. Ett tecken för yttersta koncentration kan
     förmedla en sådan lätthet. Ett sådant ”ingenting”.
     Japanskan lär ha ett tiotal ord för tomrumsbegreppet.
     Ofta tycks de motsvara vårt ”mellanrum”.


   I musiken är tystnaden lika viktig som ljudet, lyssnandet lika viktigt
som spelandet I arkitekturen är skuggorna lika viktiga som föremålen
som kastar dem. I måleriet är det tomma pappret lika viktigt som
strecken och färgerna.
   Det finns kalligrafer som låter penseln dansa till papprets ära.
   När kalligrammet – som är både skrift och bild – är klart ska papprets
buckliga yta noga bevaras, pappret ska ha sin frihet, sin speciella grace,
liksom tecknet ska ha sin.
/…/.
   Ken Satos ”tuschdanser” år stora graciösa kalligram som hastigt och
under största koncentration nedkastas på pappret. Dem han godkänner –
kanske är det två på 500 – uttrycker just detta ”ingenting”. Inte minst i
förhållande till handen, armen och kroppen som frambragt dem. En sådan
speciell och laddad distans till tingen är en aspekt av ma– kanske det mest
kända av de japanska tomrumsbegreppen.
   Svenska målare som Rune Hagberg, Harald Lyth, Laris Strunke och
Rune Jansson har visat en dylik kalligrafi stort intresse utan att falla för
frestelsen att imitera.
/…/.

SÖREN ENGBLOM