Penseln fångar naturens rytmer

Länstidning, 1987-01-29


Rivstenen, tuschstången och den mjuka, smidiga bambupenseln är av tradition både
kalligrafens, målarens och skaldens arbetsverktyg. I östasiatisk konst räknas därför
kalligrafin, den förfinade skönskriften, som den förnämsta av alla konstarter.
Skriftens rytm speglar rytmerna i naturen. Just nu pågår en intressant kalligrafi-
utställning på det nyöppnade Japanska Galleriet, på Rörstrandsgatan i Stockholm.
Där visar den japanska konstnären Ken Sato – som också ställt ut i Södertälje –
sina kalligrafier.

Ken Sato ansluter sig i syn på kalligrafin till de olika skolor som dagens Japan arbetar
med ”abstrakt kalligrafi”. En av dess främsta företrädare – Toko Shinoda – har för
övligt vernissage på Japanska Galleriet den 14 februari.
   Och den nära tvåtusenårliga, östasiatiska kalligrafin har varit en aktiv, inspirerande
kraft också i Västerlandet, inte minst för 50-talets informella konst. För "action-painting"
-skolan i USA och för europeiska spontanister.
   Det är svårt att se bort från den tyskfödde parisaren Hans Hartungs abstrakta tecken-
skrift, i fransmannen Pierre Soulanges abstrakta expressionism och Henri Michaux’
tuschkalligrafier, i USA-spontanisten Mark Tobeys teckenskrift och i spanjoren Anton
Tàpies’ färgasketiska, strama målningar och grafik.
   Men kalligrafin - med sin grund i de kinesiska skrivtecknen - är en raffinerad konstart
som verkligen kräver ett uppövat öga för form och rytm, för linjens uttryckskraft, dess
" kött och ben".Det är viktigt att inse att rörelsens skönhet är nyckeln till kalligrafins väsen.
Man kan se kalligrafin som en skrivteckens egen, dynamiska koreografi, njuta av dess
"dansande" rytmer

SEKUNDSNABB
I några av Ken Satos kalligrafier- ofta just de lodräta, dynamiska -lever linjens skönhet i en
enda rörelse, som i samurajens sekundsnabba utfall med sitt svärd. Detta enda ögonblick när
bambupenselns mjuka, smidiga spets berör det sugande rispapperet. Och linjen lever upp med
tuschets lysande svärta. Speglar naturens skönhet, dess rytmer.
   Nog är Ken Sato en kalligraf att ta på allvar. Men ännu har han inte helt kunnat undgå faran
att i medveten renodling av linjens dynamik stanna vid det svarta tuschets subtila material-effekt.
Ännu återstår några steg till den ”avsiktslöshet”, det skapande bortom ”jagets skugga” som är
den sanna kalligrafins adelsmärke.
   Men det är onekligen ett stort framsteg att idag i Stockhoms konstliv kunna möta östasiatisk
kalligrafi – utan att behöva resa till Tokyo eller Peking. För kalligrafin – med sin filosofisk-
religiösa bakgrund i taoism och zenbuddhism – är nu en gång nyckeln till Östasiens konst,
dess linje- och formuppfattning.

CHRISTER DUKE