Befriande tuschdans

Helsingborgs Dagbladet, 1992-01-25


Att möta konst är att bärga och medföra fragment av det sedda; kalla
det känslor, upplevelser, allt på gott och ont. Den konst som förmedlar
det igenkännbara, det som är förankrat i den egen vardagen, åtminstone
det man anar vad det är, ger en form av upplevelse; abstraktionen som
talar med ett annat språk ger en annan. Möter vi konst från en mer
främmande kultur, ett konstnärligt språk som vi inte är lika förtrogna
med och som inte direkt ansluter till vår bild av verkligheten, kan det
både hämma och fascinera.
   När jag ser Ken Satos utställning som visas i Lilla Galleriet gör jag
några minnesanteckningar på ett papper; där står bl.a.: Tomrum, rymd,
Mörker, ljus, Stillhet, Rörelse. Det oväntade och det väntade, det
överrumplande, Koncentration, spänning, befrielse !!!
   Naturligtvis kan sådana ord verka otydliga, fragment av något som
borde uttryckas rejälare. Men eftersom det är kalligrafin som är Satos
konstnärliga uttryck, denna skönskrift som från ett ursprung som något
visuellt tydbart, efterhand också blivit en konstnärlig form i mera
abstrakt mening, finns det anledning att tala försiktig om avsikt, om
tolkning.

Sträng koreografi
Tusch danser kallas utställningen och det är en god sammanfattande titel
för den japanfödde, sedan 60-talet i Sverige bosatte Satos konst. I dessa
kalligrafiska danser är koreografin sträng och disciplinerad, men samtidigt
finns också den totala friheten i den plötsliga, på pappret fästa, rörelsen.
Jag vet inte om titlarna är speciellt viktiga för Sato, men varje utställt verk
har en titel. För mig som betraktare känns inte detta särskilt viktigt, snarare
vill jag avskärma mig från vägledning genom att bara se bilderna, känna hur
svärtan tätnar, löses upp, stannar eller går vidare; uppleva hur intensivt
papprets vithet kan vara omslutet av tuschens mörker; ana en mening när
den tunna linjen kastar sig fram och blir en bred väg som snabbt böjer och
upplöses. Många av Satos kalligrafiska konststycken har hans eget
tillverkade papper som grund; vitt eller mera dämpat grått, som ökar eller
minskar styrkan i uttrycket.
   Samtidigt som Satos konst är väldigt öppen, vill synes befriad från allt
som hämmar, är den också disciplinerad och hårt hållen. Det påstås att
Sato gallrar hårt. Gör han 500 bilder, visar han två. Det viktiga när man
ser denna konstform är att öppna sinnet, inte alltid försöka tyda och
finna en avsikt utan bara njuta av skönheten, koncentrationen, rörelsen,
av den frid som konstnären bjuder.

Larsolof Carlsson