Penseldans på papper

Kristianstadsbladet, 19909-09

/…/.

Svart tusch och handgjort papper. Ett ögonblick. En bokstav som alla
kan läsa, för den finns inte i något alfabet. Inga titlar. De heter ”tuschdans”,
allesammans, (vid behov) och visst har penseln dansat över pappers ytan,
som löv dansar i vinden eller luftbubblor i vattenfallet.

Inga historier berättas, och ändå, som vore dess bilder idévärldens
rorsach-tester, sätts fantasin i rörelse – till den grad att själva bilden
animeras, man skymtar händelser med djur, landskap, människor ...
Vän av god positivistisk vetenskaplig ordning må här inflika att den
mänskliga perceptionen ständigt strävar efter att ordna alla synintryck
i välkända former – så som ett barn fascineras av det överlägsna leendet
hos en gammal Volvo Amazon – vilket naturligtvis är grundförutsättningen
för all bildkonst. Kalligrafen litar på tillfälligheten, men med mycket stor
erfarenhet. Ken Sato drar enkla streck med starka uttryck, så att varje del
av den innebördslösa skriften fylls av närvaro och liv.

Sandmålningarna är just målade med sand – i varma gråbruna färger. Varje
korn har sina naturliga kulör. Sanden ligger lika obesvärat på duken som
på stranden, resultatet av ett noggrant hantverk. Det korniga underlaget
och bildtecknen i tjockare akrylfärg ger inte samma extrema känslighet som
tusch, men i stället kommer känslan av volym och ljus så mycket starkare.
Rörelsen är inte begränsad till bildplanet utan sker också i och ur det. Så
talar också sandens bildytor obesvärat över längre avstånd och i större rum.
Intryck blir vänligare, mjukare än den strama svärtan, men samma
kombination av djärvhet och återhållsamhet. Sanden flyger!

Anders Blomdahl