Sato gör konst av sanden

Vestmanlands Läns Tidning, 2003-07


Kalligrafiska tecken och sand av olika struktur möts i bilder som
har givit den japanske konstnären Ken Sato stor uppmärksamhet.
I morgon öppnar han en utställning i Vads kvarn.

Gul finkonig sand från Australien, brun vulkansand från Bali, röd
grov sand från Bergslagen. Ken Sato pekar på sina bilder och berättar.
Han vet varifrån all sand kommer. Vänner över hela världen skickar
den till honom och själv har han alltid med sig spade och påsar när
han är ute och reser. Sand som andra tanklös trampar på är vacker
och värdefull för honom och ger honom impulser till bilder.
Han erkänner att han inte är särskilt bevandrad i olika bergarter och
därför inte alltid kan förklara varför sanden ser ut si eller så. Men det
bekymrar honom föga. Han går efter sin känsla för olika sandsorters temperatur,
grovhet och färg.

Jag tänke, när vi träffas i galleriet där han hänger sin utställning under
onsdags eftermiddagen, att han påminner om en musikant som inte kan noter
utan spelar efter gehör.
Men fastän han lättsamt och leende beskriver hur han leker med
sanden och upptäcker nya uttrycksmöjligheter är det den akademiskt
skolade konstnären som resonerar.
Sanden har ersatt oljan och akvarell som han använde fram till någon
gång på 1980-talet. Nu lägger han sand på paletten och använder
tjockare penslar. Men sanden är betydligt tyngre att arbeta med än
oljan. Han har fått sandarm, skämta han och stryker sig låtsat
självömkande, över axeln.

Med sanden har också motivkretsarna förändrats, från landskap och
stillben till abstrakta bilder. Fast visst urskiljer vi, i de två bilderna som
heter Sand meditation, ett styck strand med vattenreflexer i vassen.
På långt håll ser vi den. Går vi närmare upptäcker vi lager på lager av
sand i oräkneliga färgskiftningar och storlek på kornen.
Han binder varje lager med ett lackmedel och bilden växer fram
under tålmodigt arbete.
Bilden bredvid har en tunn, slät bakgrund och figurer i glada,
uppåtgående rörelser. Så heter den också Happy walk.
Han gör aldrig några skisser, då förloras lättheten.

Det ju märkligt, tänker jag, att det finns en sådan livlig, fjäderlätt
uftighet i figurer där han använder en teknik som år så motsträvig
att den ger honom arbetsskador. Men förklaringen ligger i hans
österländska bakgrund.
Ken Sato, som är född i staden Numazu i Japan, var bara en liten
pojke när han inledde sin skolning i kalligrafi, skönskrift.
Tidigt började han också studera måleri.
Den som tittar på hans hemsida hittar ett brev från vännen Yusaku
Masuda, japansk konstkännare, som skriver om den gemensamma tanken
inom den östasiatiska estetiken, ”att man inte särskiljer kalligrafin
från måleriet.”
Masuda fortsätter: ”Den sandtäckta ljusa bakgrunden mot den
kalligrafiska ytan bildar en harmonisk helhet, och trots att sanden
i sig själv är ett stumt material, så är den livgivande åt det ljus som
tränger fram underifrån. Längre ner i breven står det : ”Men när du
arbetar med sanden blir den viktlös, dansar fram i rymden och
lever sitt eget liv.”

Ljuset, lättheten och den dansande penseln är några av de ord
som ofta har använts om Ken Satos sandmålningar. Och det har skrivits
mycket om honom, så många utställningar som han har haft
sedan han kom till Sverige 1966, som 20-åring. Galleri Astley
i Uttersberg och Aguélimuseet i Sala är bara två av alla de gallerier
som har ställt ut hans verk.
Trots att han har bott i Sverige i mer än halva sitt liv har han aldrig
släppt kontakten med Japan. Utställnings frekvensen där, och representationen
på offentliga ställen, är nästan lika stor som i Sverige.
Enligt vännen Masuda står Sato vid horisonten, ”dår du både lyckas förhålla
dig till samtiden och på samma gång kan tolka traditionen på ditt sätt, med dina ögon”.

Som för att visa att det verkligen förhåller sig så har Ken Sato alldeles nyligen
gjort en serie mindre målningar där arvet från kalligrafin kommer fram tydligare än
i de stora. På tunt målad bakgrund har han återgått till kalligrafiska monster i tusch,
blandad med sand.
De är inte tydliga japansk tecken men spår av dem, poetiskt använda av en konstnär
som är trogen sin historia samtidigt som han frigör sig ifrån dess tvång.
Om jag tolkar Ken Sato rätt kan det abstrakta, det som ger betraktaren symboliska
och psykologiska laddningar, ses som ett avantgardistiskt sätt att förhålla sig till
de tusenårliga tecken.
I Vads kvarn kompletterar Ken Sato sina sandmålningar med träskulpturer. De större
har en gemensam karaktär av energisk rörelse, de mindre är stumma, hårt tuktade.
De är terapiarbeten, skämtar han, skapade när han är röksugen.

Japanen Ken Sato bearbetar rötter från svenska fruktträd, de är rejält
hårda och ger honom det motstånd han behöver.
Rötterna har han närmare till än sanden. Han hittar dem på tomten
vid torpet i Klippskogen utanför Sala, där han har sommarbott i 30 år
tillsammans med sin svenska fru Margareta.


Birgit Ahlberg-Hyse